Vilsen

Såhär skrev Sanna Lundell på sin blogg för ett tag sen:

"Det är en sådan kväll i kväll tydligen, när gamla minnen bestämt sig för att ockupera, röra till det och tala till mig. Gick förbi en liten alkiskrog på Åsögatan, Acasia, i eftermiddags och det var då det började. Det var sen vinter 1998. Jag bodde i en liten etta på Klippgatan. Jag hade naturligtvis en liten grå katt i den där minimala lägenheten, drack ofantliga mängder Yogite varvat med vin, lyssnade uteslutande på Neil Young, Radiohead och David Bowie, och så rökte jag som en borstbindare ut genom fönstret medan snöflingorna föll i gatlyktornas sken. Oj vad vilse jag var. Oj vad ensam jag var i världen. Och så en natt i all denna ensamhet, i denna förvirring fick jag med mig en alldeles bedårande och väldigt lång kille hem. Och vi sov tillsammans i min lilla säng som var för kort för honom. Med min lilla katt kring fötterna. På morgonen när vi vaknade gick vi ner till Acasia, söders enda öppna krog, och drack vin till frukost. Sen gick vi hem igen och han stämde min morsas gamla gitarr och tiden stannade. Vi åt, drack, skrattade och sjöng. Mycket oskyldigt. Mycket rart på alla sätt och vis. Och jag glömmer aldrig när han sjöng George Harrissons Here comes the sun. Då drunknade jag. Och kom hem. På samma gång."

Jag känner ungefär samma sak för tillfället, så då är det väl bara att vänta på att någon får mig att hitta hem...